 | Välkommen till Svenska Marathonsällskapet - en kamratförening för maratonlöpare i Sverige. |
Löpande tankar, några dagar efter Stockholm Marathon 2010En av våra nya medlemmar, Pernilla Ljungkvist, har här skrivit ner sina reflektioner efter att ha genomfört årets Stockholm MarathonLöpande tankar, några dagar efter Stockholm Marathon Är nu nybliven medlem i Svenska Marathonsällskapet, efter att ha blivit "uppraggad" i Stockholm innan jag skulle springa. Kände mig lite tveksam, då jag väl inte direkt kan kalla mig någon inbiten marathonlöpare. Första gången var ju förra året, även då i Stockholm. Jag har sprungit i flera år och ofta fått frågan om jag tränar inför maran, men svaret har alltid varit detsamma; NEJ- varför skulle jag vilja springa det? Tanken på tusen och åter tusen människor, asfalt, drygt fyra mil, storstad osv har inte varit det minsta lockande. Ett av mina barns lärare har sprungit just Stockholmsmaran ca tio gånger och vi har pratat en del löpning. Hon frågade om inte jag skulle hänga med. Jag sa även då bestämt nej, men hon hade då satt ett litet frö och jag kom på mig med att allt oftare under mina löprundor, fundera över om jag skulle klara något sådant, hur det skulle vara och allt det där. Det lilla fröet grodde och blev till en anmälan. Jag började fundera på hur mycket jag skulle träna för att klara av de drygt fyra milen. Min vanliga 14-kilometersrunda som jag kört tre dagar i veckan, utökades med en snabbdistans och varannan vecka bytte jag ut det ena passet till ett långpass på 25-30km i stället. Grubblade mycket över vad som krävdes av mig och satte upp ett eget inre mål på att ta det under fyra timmar. När det väl var dags åkte jag dit tillsammans med trädgårdsmästaren som satte det där fröet. Följde hennes tips och råd, då hon ju varit med några gånger. Den där kolhydratladdningen jag drack de tre sista dagarna är ju verkligen ingen höjdare! Var tvungen att ta den större mängden vatten, då det kände som att dricka tapetklister annars. Det där stora glaset med diskvatten som fylldes på igen och igen… Det var ju oerhört varmt förra året och jag hade med min vattenflaska till start och en stund till. Hela den första milen tyckte jag var väldigt frustrerande då det var så trångt att det inte gick att springa i den takt jag ville. Det lättade ju efter ett tag och det kändes bättre. Jag började så sakteliga förstå det jag hört, om att det är en häftig upplevelse att springa ett marathon. Publik, musik, stämningen, ja allt! Det var en skön känsla vara omgiven av så många likasinnade. Människor som var där av samma anledning som jag. Att ägna sig åt några timmars självspäkning som min man uttryckt det gällande att delta i ett marathon. När jag kom på Västerbron andra varvet, såg jag farthållaren med 4,00 en bit fram. Det var ju alltså honom jag ville om, för att klara mitt mål. Hur mycket jag än manade på mina ben att öka då, så gick det helt enkelt inte. Jag kom i mål på 4,02,08 och det var så IRRITERANDE nära! Tänkte då att det nästan känts bättre om det blivit 4,30. Redan där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till nästa år, för jag MÅSTE ju ta det under fyra timmar... I höstas sprang jag även Lidingöloppet, även det efter att ha sagt nej, nej, nej. Jag har problem med ett ledband i en vrist och är därför väldigt försiktig med terränglöpning. Den här gången var det en mamma till ett av barnens kompisar, som samma vecka sa att de hade plats över i bilen... Ut på blocket och jaga startbevis och lyckades. Fast det är ju en annan historia! Inför årets marathon kunde jag inte träna riktigt på samma sätt som förra året. Mitt nuvarande jobb har gjort mig tvungen att gå upp 4,15 två dagar i veckan för att hinna med mina träningspass. Hinner då springa mina 14km innan min åker till jobbet. En långdistans på tre mil fick det bli varannan helg. Snabbdistans har inte hunnits med, utan jag lade in intervallträning i mina andra pass i stället. Det har inte varit helt enkelt att vissa mornar gå upp i ottan för att ge sig ut i totalmörker. Tur att hundarna som har bättre mörkerseende än mig varit med! För så mörkt var det ibland, att det inte var någon sikt alls. En del mornar har jag tänkt att neej, jag orkar inte gå upp så tidigt idag, jag gör det i morgon. Fast då vet jag att jag ångrar mig och har gått upp ändå. Att springa så där tidigt kan vissa mornar vara helt magiskt också. Som i vintras då det var hur mycket snö som helst. Att springa där i allt det vita och titta på skuggorna i månens sken. Då glömmer man de 15-20 minusgraderna och alla de lager kläder man bylsat på sig för att kunna gå ut. Eller de gånger man träffar på de djur som rör sig i gryningen. Möten med rådjur, hare, räv, älg, grävling och vildsvin förgyller en del av passen. Ibland kanske det blir lite väl spännande bara... Det är tur att det inte är så mycket människor ute vid den tiden, som ser en kuta ”mitt i natten” i snöstorm, ösregn, tokdimma eller vad det nu är. Räcker väl att tidningsbudet tycker man är galen… När det nu började närma sig den magiska lördagen, började tankarna snurra. Kommer jag att ta det under fyra timmar i år då? Och vad gör jag om jag INTE gör det? Ska jag ge upp då och lägga ner alltihop? Jag åkte ensam den här gången, då den som fick in mig i "marathonsekten" inte kunde vara med i år. Jag hade ju åtminstone kvalificerat mig till ett startfält längre fram än förra året och det kändes bra. Min taktik var att satsa på att följa 3,30-farthållaren, så kanske jag skulle klara det på 3,45. Fast det gick inte... Efter tre mil hände något. Jag fick så himla ont under fötterna?? Förstod ingenting och tänkte att men hallå, mina skor är väl inte slut än? Jag som är så noga med att se till att ha bra skor hela tiden. Även 3,45-haren försvann alltså, precis som 4,00 gjorde förra året. Det var så OTROLIGT tungt och jag kämpade på där och analyserade varför? Det var ju varmare förra året och jag tyckte att jag tränat nästan lika bra i år, trots vissa skillnader. Jag började fundera på om jag verkligen skulle ta det under fyra timmar den här gången. I mitt huvud började en allvarlig överläggning om huruvida jag ska springa nästa år eller inte. Bestämde mig för att jag nog har gjort mitt vad gäller marathonlopp. Att det var ju kul att testa i varje fall. När jag kom in där på arenan och det var den där sista biten kvar, pratades det i högtalarna. Hörde att de sa att vi som kom där såg så pigga och fräscha ut. HAHAHA tänkte jag, sitt inte där och ljug. Kom i mål på 3,52,54 och antar att jag ska vara nöjd med det. Hade ju dock hoppats på 3,45... Aldrig är man riktigt nöjd! Tankarna gick: hur ska jag göra nästa år? Nej, det blir nog inget, för som sagt var det såå tungt i år. Direkt efteråt körde jag till Uppsala och träffade delar av min familj på en pub där ett av favoritbanden spelade. Stod där och dansade i två timmar innan vi åkte hem. Det gick ju det också! På söndagen tog jag en promenad med gräsklipparen i drygt två timmar. På måndagen var jag ut på min 14-kilometersrunda. Tycker det är så skönt att mjuka upp kroppen lite efteråt, då jag blir rätt stel och stum efter maran. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men bara några dagar efter marathon, var jag på något konstigt vis anmäld till nästa år! Börjar misstänka att jag har minne som en guldfisk... Och vem vet- kanske, kanske kommer jag någon gång att genomföra det marathon jag drömmer om sen jag läste om det i Runners för rätt länge sen. Det på Svalbard. Fast då krävs det ju lite annat av en, kanske framför allt på den ekonomiska sidan... Pernilla Ljungkvist, Örbyhus |
| |||
| Kommentera i forumet Sida: Löpande tankar, några dagar efter Stockholm Marathon 2010 Sidan publicerad: 2010-06-23, klockan 06:53:38 Sidan ändrad: 2010-06-28, klockan 07:45:07 Modersida: Artiklar EventDatum: 2010-06-05, Eventadress: Stockholm Marathon |
